Det är vad jag älskar så med de förlösande ordets makt. Släppa allt och bara låta det flytande rinna fram och ta form. Det till en början oformade känslor och tankar, som börjar längst ut och ner i tårna, som finns i varje por och sakta tar form när de flyger fram genom fingertopparna. Formas likt en lerklump i en krukmakares och konstnärs hand, varsamt och så vackert…

Jag har alltid fascinerats av ord och uttryck, av makten i att låta orden komma till en och hur man kan förmedla, sprida känslor eller budskap. Det är storartat och alldeles fantastiskt!

Skapandets kraft och fulländning – kom till mig, berör mig, ta ed mig på dina spännande äventyr, lär mig, visa mig, känn mig och få mig att känna. Dela med mig vad jag delar med dig – berör mig som du kan göra och hänför mig bortom de vildaste fantasier.

Låt mig skapa och bli omskapt, låt mig vinna och förlora, låt mig vara och låt bli. För mig mot utvecklingen, för mig mot framtiden med styrkan i det förflutna. Låt orden ta form och komma till mig, jag är redo. Jag är här och jag vill. Jag tror och jag kan. Mina styrkor står mig bi och jag vet att ljuset skall stiga igen och igen. Låt mig uppfyllas av samma klarhet, låt det hålla i sig nu – jag vill skriva!

Nedbruten i små beståndsdelar. Som om den ofantliga storheten slukat mig med all sin kraft och upplöst mig i allt och ingenting.
Idag faller jag sönder, idag finns ingenting, idag väter salta tårar mina kinder och ingenting, eller allting är bortom förståelsens räckhåll. Huvudets tänkande delar, som på senare tid varit mycket god vän med mig, har tagit semester utan vidare och lämnat stället i kaos. Men ett ordspråk som jag tycker om säger just ”. . . mästaren behärskar kaos.”
Mycket tänkvärt enligt mig, men vad sanning som ligger däri återstår att se.

Även om jag mår ofantligt bra nu (bortsett mina små svarta hål jag trillar i en 15 minuter någon dag ibland) känns det som om jag skulle vilja ha semester. Vardagens stress, all press och förväntningar, alla vardagens måsten (som man egentligen är dum nog att sätta upp alldeles själv i det samhälle som formar oss – faktiskt!), funderingar och oro inför framtiden och lösningar man måste klura ut för att få vissa saker att fungera eller gå ihop.

Ibland verkar bara ingenting vettigt eller riktigt klokt, ibland är allt så svårt att förstå. Ibland vill jag bara slippa ifrån allting och mig själv, som jag tycker är lite för klok eller omtänksam om andra eller med alla de idiotiska kraven jag inte vet var de kommer ifrån… Var tar mitt Jag och själva personen som är mig vägen i allt det här virrvarret? Vissa dagar tappar jag helt enkelt bort mig en liten aning.
Jag bara längtar efter att någon kommer och hittar mig snart igen! I alla fall att det är kväll så att jag kan sova, så, kanske, jag har hittat tillbaka igen i morgon. Av någon anledning kan det faktiskt vara så enkelt att man bara behöver sova lite grann. (sjutton också att jag har så nedrans svårt att sova på dagen – har för mycket att göra då!)

.

Jag var med om någonting idag, som faktiskt fick en liten liten sten att falla från mitt hjärta. Det var så enormt skönt att känna och märka av. Jag blir så glad! Ett litet steg åt rätt håll kändes det som och ja, det ger mig hopp!

.

Min kärlek till dig är obeskrivlig, den övervinner allt annat. Du är så fantastiskt underbar, tänk att du alltid får mig att le, alltid finns där att hålla om mig, jag är så ofantligt kär i och lycklig med dig! <3

”Jag älskar dig så mycket älsklingen min. Du förstår inte vad du betyder. Av alla stjärnor som lyser på himlen är du den som alltid lyser starkast för mig och visar mig vägen om jag är vilsen. Vi är skapta för varandra, din hand passar i min. Vi är förevigt love.”
ord av kärlek, från min kärlek.
.

Nu känns allting mycket bättre. Lugnet har lagt sig efter stormen som svepte genom och slog omkull mig för en stund. Se över skadorna och reparera, sen känns allting mycket bättre.
Att den här längtan kan ta så mycket plats och kännas så. Att den saknaden är så fruktansvärt oändlig. Ibland är det bra att sakna, att längta, men den här saknaden är outhärdlig! Jag vill ha dig här, nära, jag vill uppleva, se, känna, höra, vara med…

.

Kärleken är mig övermäktig, lämnar mig utan ord, ty inga benämningar skulle göra den rätta. Tack för att ni delar den kärleken med mig, det är fantastiskt underbart,  bättre än allt annat. Jag vill aldrig vara utan er och är så tacksam och glad att vara en del av era liv. Ni är mina stjärnor, mitt solsken, min värme. Ni är de största av skatter och allt som någonsin är av betydelse.

(Det finns så mycket jag vill säga! Det finns så mycket jag önskar vore bra. Att det inte kan vara "lite lättare" ibland... Vissa saker är helt enkelt menade att ta tid på sig, hur snart man än vill att det ska bli av. Sådana saker är lite svåra att förstå sig på, förhoppningsvis blir det klarare så småningom, förhoppningsvis blir det med tiden i alla fall bra. Men det är svårt när man vet vad gott skulle komma ur det och så dröjer det så fruktansvärt. De "onödiga"(?) smärtorna kunde väl sparas oss istället? ...antagligen inte...)

Självransakan och förändring. Hakuna mathata

- ibland är det himla bra!

 .

Nu ska jag

jag bara ska!

. . . . .och så är det.