Familia Omnia Mea

Alla inlägg under december 2010

Av Johanna Widoff - 27 december 2010 11:24

En våg av ord sköljer över mig, behovet att ge dem rum växer inom mig. Jag vill fånga dem, beröra och förmedla! Jag vill skriva om svåra frågor, stora känslor och små saker. Jag vill skriva om livet och sådant som är viktigt.




Det är så mycket som ryms inom mig att när alltsammans vill ut - samtidigt - tar det stop! Ronja och Sassi skuttar runt och leker tillsammans :-) Sprang från varsitt håll och så hoppar Sassi mot Ronja som för att "bus skrämma" ... Det är väldigt härligt att bara titta på djur när dem är med varandra.




Jag funderar mycket över hur det är att vara förälder, att leva i en familj och hur samhället ser ut. Vad som är viktigt, vad som prioriteras och hur man lever.

Jag vet att mamma var hemma mycket med mig och mina systrar när vi var små, hon jobbade natt och på olika ställen när vi gick i skolan (som extra lärare etc). Pappa å andra sidan jobbade då längre dagar och även på längre avstånd (inom banken på olika kontor med olika befattning). Detta vet jag eftersom jag hört det och vi pratat om det. Men jag minns inte, när jag tänker på min barndom, om en eller annan av dem var hemma eller jobbade mer.




Jag minns stunder när pappa skjutsade oss till discot på fredagskvällen, eller när mamma bakade med oss. Jag minns en gång när vi kom hem och klev ur bilen (om det bara var pappa och jag vet jag inte) och pappa säger hur underbart det är att komma hem, till tystnaden och luften, efter en hektisk dag på jobbet i stan. (då bodde vi fem kilometer utanför samhället vid en sjö..)

Jag minns semestrar med bad och lek, jag minns kvällar tillsammans hela familjen...

Jag tänker på detta och på våra barn, hur kommer dem se tillbaka på sin barndom?




Jag är otroligt tacksam för mina föräldrar och fruktansvärt glad för att just dem är mamma och pappa till mig! För dem har alltid funnits där och ställt upp, satt gränser och gett mig verktyg för att klara mig i livet.




Eftersom jag pluggar kan jag vara hemma mer med tjejerna, vilket för mig är jätte viktigt! Men jag vill även verkligen jobba, jag ser fram emot det, det är ju därför jag pluggar nu!!! Daniel å andra sidan har ett jätte bra jobb och visst har vi haft det kämpigt! För tidigare var hans jobb inte säkert på samma sätt och med mycket färre timmar...

Jag är så stolt över honom som är så duktig, som tar sådant ansvar och försörjer sin familj!

Att vara vuxen med allt vad det innebär är verkligen inte lätt alla gånger! Ha hem, bil, barn - en familj!!! Hur får man allting att gå ihop och tiden att räcka till?




Daniel är en fantastisk pappa, det har han alltid varit, det är en av orsakerna till att jag älskar honom så väldigt mycket! Att han är så spontan, hans stora omtanke, hans glädje och enorma kärlek... Bandet till hans första dotter har alltid varit förunderligt starkt och det strålar så vackert i ögonen på dem båda när dem är tillsammans. Dem har en alldeles särskild dragningskraft och det är precis som om dem hade en hemlighet som bara dem två vet om. <3


. . .


... Kom av mig och hittar inte tråden igen..




Av Johanna Widoff - 11 december 2010 21:14

Hela Jag. Lycklig, full av kärlek. Stark, modig, med en hel massa vilja, stort hopp och nyfikenhet. Välvilja, glädje och positiva tankar. Funderingar och stora frågor. Rädslor! Åsikter, frustration...


Tacksamhet! Jag har varit längst ner i mörkret, där inget ljus fanns kvar. Jag har haft så ont i själen att jag inte tyckt mig känna någonting mer. Jag har gått sönder, hela jag i kropp och själ, varit så vilsen att jag var alldeles borttappad....

Men jag fann ljuset igen och med all min kraft och viljestyrka tog jag mig upp, sårad och fördärvad.


Jag har byggt min grund stark och stabil, jag vet var jag står, vem jag är, vad jag vill! Jag har lärt känna mig själv och tagit reda på en hel massa av livet och byggt upp allt som jag är. Fortfarande med mycket kvar att lära, och med hunger tar jag åt mig allt jag kan...



Just nu är jag väldigt trött. Får aldrig riktigt chans att ta igen sömn eller på riktigt vila ut. Skola, måsten och egna föreställningar om krav stressar mig till frustration och tiden räcker inte till.

Vill lära mig att prioritera, ta bort konstiga idéer och avdramatisera onödiga "måsten".


Vi lever olika liv. Vi vill olika saker, värderar och prioriterar olika och ... ja, ni förstår??! Det är OKEJ!

Man måste lära sig att SLUTA jämföra så mycket! Det är onödigt och ingen vinner på det. Vi är skapade olika, uppväxt och formade olika, vi har upplevt olika. Det är väl då självklart att vi varken gör, känner, uppfattar eller vill samma då!!



Just nu... Sover jag inte så bra, vaknar tidigt och har fullt upp hela dagen. Många stunder njuter jag. Jag älskar och uppskattar såå högt, all den tid jag spenderar med barnen, våra fantastiska flickor vi inte kunde vara mer stolta över. Jordens största skatter! <3


Att jag nu börjat få riktiga vänner är stort och underbart. Snälla, härliga, fina och goa tjejer som i mina ögon är starka kvinnor, vackra mödrar och otroliga individer! Jag skrattar ofta, umgås, pratar, utvecklas, växer och mår så BRA i deras närvaro!


Skola och studier... En utmaning, en dröm! Möten, utveckling, diskussion och kunskap. Trots stressfaktorn och vardagens slentrian älskar jag det! Kunskap är makt och det är underbart med nya lärdomar!


Hemma-göra; handla, tvätta (sortera, vika, hänga etc.), plocka undan, diska, städa, gå ut med hunden . . . . . Det börjar bara om. Olika dagar är det på olika sätt, många saker uppskattar jag stundtals och har ingenting alls emot att göra. Då städning för mig kan vara renande även inombords. Men är det för mycket, fel saker, fel tid... Ja, då är det allt annat än det!


Kärleken, Daniel, min andra hälft <3 Jag önskar vi fick mer tid tillsammans, jag önskar det fanns mer utrymme och fler möjligheter till allt som vi vill göra tillsammans (MED och utan våra härliga tjejer<3) ...


. . . 


Funderar emellanåt hur man kommunicerar med någon som inte förmår lyssna.. lyssna eller höra vad man faktiskt vill säga... En situation jag så gärna vill finna lösning på, frågor som borde besvaras, möjligheter som borde skapas och utrymme för att hjälpa varandra ... Varför är det så svårt att hjälpas åt?

En del saker övergår helt enkelt mitt förstånd...!


. . .


Förälder - Mamma - Bonusmamma

Det mest storslagna och fantastiska!

Jag vet inget större

än den glädje och kärlek

som vi delar tillsammans!

Jag är så stolt över er

Jag är så tacksam för er närvaro i mitt liv!

Jag är lyckligt lottad

Och all den ofantliga kärlek

mitt hjärta bär för er

sipprar ur varje por i min kropp.

All den lycka jag upplever

tillsammans mer er

strålar starkare än solen!


            


Varför ska jag dömas för min förmåga att vara positiv? Varför ska jag ifrågasättas för min tacksamhet, stora kärlek, glädje och vördnad för livet? Varför skulle inte jag få må bra? För att någon annan inte gör det? För jag jag i "min situation" inte borde göra det? Varför skulle inte jag, som omgetts av och varit så mörk, kunna uppskatta allt ljus jag omges av? Borde jag då klaga om det skulle blända mig något?



Jag vet inte hur det kommer sig, jag vet inte var jag får det ifrån, hur jag orkar, var all denna kraft kommer ifrån och förmågan jag verkar ha... Men på något sätt kan jag vända andra kinden till och se livet med öppet hjärta och snälla ögon. Kanske är jag naiv, men jag vill tänka gott om andra, jag vill se gott i andra människor! För mig blir världen något vackrare då, för jag vet att det händer allt för mycket hemska saker och jag kan inte förstå att människan kan vara så fruktansvärd mot varandra!

Av Johanna Widoff - 8 december 2010 22:32

Suttit och försökt plugga... är så trött! =/ Dags att sova nu! Krypa ner under täcket och mysa lite för imorgon blir det massa mys och  bus så klart! <3

Fastnat i mitt svenska B arbete - det går segt! Skriver om hur familjestrukturen förändrats över 100 år och vill då gärna ta med delar i hur nyfamiljen kommit och varit, accepterats o s v i samhället då jag tycker den frågan är väldigt viktig.


Idag var det mycket skola, men det var roligt! Mina fina härliga tjejer - som jag tycker om er! Ni är så härliga och goa!!! <3


Lycklig <3 Åh den kärleken!



Från Styvmorsviolen...

"Om styvfamiljerna fungerar bra tillsammans, bildar de ett större nätverk där man kan komplettera varandra", säger Daniel. Lii säger också: "Etiska och moraliska dilemman är konstant närvarande vilket gör att man hela tiden utvecklas som människa."

Barnrättsjuristen Lena säger: "Insikten om att föräldrakärlek och syskonkärlek inte har med biologi att göra utan med anknytning, närhet och bekräftelse. Att vi människor har betydelse för varandra långt utöver de gränser som andra vill sätta upp. Styvfamiljen när den är som bäst ger alla som är del av den en utökad trygghet en utökad familj och en utökad förståelse för betydelsen av att vi var och en för sig gör skillnad i relation till andra."

Skolkuratorn Elisabet ger också ett annat värdefullt tips till bonusföräldrar, då hon skriver att en bonusförälder kan fylla en viktig roll om den kan "försöka leva sig in i hur barnet har det i sina olika familjer och att själv inta en mer objektiv hållning. Det kan vara svårt för de biologiska föräldrarna att se barnets hela situation. Här har styvföräldern en annan utgångspunkt. Gör något positivt av den, för barnets skull." 

Vad tror ni är viktigt för att få en bonusfamilj att fungera? Vad kan vi göra som bonusföräldrar? Och hur kan vi få bonusbarnen att trivas i sin nya familj?



Att vara bonusmamma är storslaget och hemskt komplicerat. Att vara bonusmamma är översvällande fantastiskt och gör samtidigt ont. Att vara bonusmamma är som att gå på lina över en avgrund. Att vara bonusmamma innebär att man är syndabock för alla fel, man blir synad i sömmar och ständigt ifrågasatt. Att vara bonusmamma är underbart!

Att vara mamma är en barnlek i jämförelse! All den ödmjukhet, värme, stolthet, lycka och storslagenhet är enorm, att vara förälder är fantastiskt och alldeles underbart! Jag är rikast i världen för den största skatten jag har - våra enastående flickor! Kärleken till barnen är så stark och jag skulle aldrig kunna göra skillnad på dem. Min sambo och jag lever som en familj – en hel familj! Vi är inte halva, vi räknas inte olika. Och för att det ska fungera väger min sambos och mina ord lika tungt!

Tillsammans är vi en enhet, vi hör ihop och vi tar hand om varandra, kärleken, gemenskapen och tryggheten är det viktigaste!



Sovdags sen länge nu! Dröm söta drömmar :)

Presentation


Öppna ditt hjärta och följ dina drömmar!


Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards