Johanna heter jag.

Jag älskar luften efter regn, dofterna och känslan när jag andas, kippet under fötterna. Jag älskar snökristaller en gnistrande vit vinterdag, när kylan biter i kinder och näsa. Jag älskar solvarmt sommargräs som kittlar under fötterna, dofterna från sommarblomster och fågelkvitter runtomkring. Jag älskar höstens alla skiftande färger, svalkan, förvandlingen och de friska vindarna. Jag älskar värmande vår sol som kittlar i ögonen, får snön att droppa och gör att det spritter i både hjärtat och benen. Jag älskar solen som glittrar i kluckande vatten till måsarnas skrin i skyn. Jag älskar hur molnen svävar över himlavalvet och allteftersom ändrar form.

Kärt för mig är min penna och mitt block, för det finns inte mycket som är både helande, renande och förlösande som att skriva och förtrollas av ordens makt och form. Målande från en palett med världens alla färger beskriva med liknelser och metaforer, sväva bland adjektiv och bokstäver som flätas samman till starka, uttrycksfulla meningar och texter som berör, som upprör och ger känsla.

Kärt för mig är min kamera, det härliga klick ljudet, zoomen som sätter avstånd och blixten som lyser upp vad som fångat min blick. Allt som är vackert, som berör, som får mig att le. Allt som är värt att minnas och det som bara måste förevigas. Allt det där som värmer i hjärtat, som jag gläds så åt, tillsammans med eller för.

Viktigt för mig är kunskap. Jag vill veta saker, jag vill förstå. Jag vill kunna och jag vill lära mig mer. Jag vill lära mig nytt och ställa frågor, jag undrar, funderar, tänker och pekar, petar och letar vetgirigt när någonting fångat mitt intresse. Spännande, pirrande, härligt, intressant och roligt. Jag vill mötas, utvecklas, diskutera och skratta. Jag vill ifrågasätta, tänka om och fundera lite till. Jag vill ha svar. Jag vill se, jag vill uppleva, jag vill omges och vara. Världen är stor och jag är så liten...

Jag känner mig själv, jag vet vem jag är. Jag har rest långt och jag har tänkt resa länge. Men jag är ändå hemma, i mig själv, och där ska jag bo! Under hela mitt liv är det alltid mig jag har med mig. Min kropp är ett tempel, den är hem åt min själ, det är mitt redskap för att ta mig fram, för allt jag gör, för allt som jag vill. Jag vill känna mig själv och hälsar ständigt på, vårdar relationen och tar hand om den, om mig själv. Vi är snälla mot varandra, mina jag och allt som jag är. Jag har gått den andra vägen, när vi var osams- det var inte roligt!

Emellanåt är det jobbigt och då får jag tänka om, påminna mig själv om vad som är bra, vad som betyder någonting och ibland knäppa mig på näsan så jag slutar upp... För det är så lätt att sparka på den som ligger, speciellt när man själv ligger där. Vi är vår egen hårdaste kritiker!

Jag är värdefull och viktig, jag är betydelsefull och jag kan! Inte allt kan jag, fel har jag och tokigt kan det bli. Trött är jag emellanåt, stressad också och då kan det bli ännu tokigare. Men jag tänker alltid gott, jag vill alltid väl och jag gör alltid mitt bästa! Även om det för stunden kanske inte räcker, även om det just den gången, ibland, inte är så bra som jag hade kunnat en annan gång...

Jag är härlig och glad! Jag är kvinna, jag är mig själv och det är jag stolt över att vara.

Jag vill vara ännu mer.

Jag är mamma och bonusmamma.

Jag är sambo, flickvän.

Jag är vän, dotter, syster,

svärdotter, svägerska, kusin, medmänniska...

Jag är många saker, jag har många omkring mig till vilka jag har olika relationer, band och känslor. Till en del jag står närmare, som känner mig bättre och därigenom ser fler sidor av mig. Till andra som får en mycket plattare blid av mig då många av de djupare sakerna faller bort i relationen.

Under det senaste året har jag lärt mig mycket om mig själv och andra. Jag har knutit många nya kontakter och träffat fantastiska kvinnor som idag för mig är otroligt viktiga. Dem är starka, vackra och alldeles fantastiska personer.

Jag har själv och genom självvalda böcker och skollitteratur kommit in på många djupa ämnen och frågeställningar där jag verkligen fått rannsaka mig själv och gräva i mitt inre för att känna och tänka till. Det är spännande, lite läskigt, väldigt givande och otroligt stärkande.

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Gabriellas sång

Jag tycker om Helen Sjöholm, filmen, rösten, musiken, texten!!

Det liv som jag fått är mitt eget, det är bara jag som kan leva det, det är jag som väljer! Jag väljer hur jag lever, jag väljer väg genom livet och vilka blommor jag plockar längs vägen. Ibland snavar jag, ibland sticker jag mig på en tagg eller bränner mig på en nässla som gömt sig bland allt det vackra... Men det är jag som väljer, det är jag som lever och jag kan bara göra det För MIN EGEN SKULL!!!

Jag kan inte leva för någon annan och jag kan inte lägga på någon annan att den ska leva för mig.

"Jag bär nyckeln till min egen lycka!"