Ibland är det lättare att skriva, om man känner att det finns någon där, som tar emot det man behöver säga. Lättare att lufta sitt hjärta, om man vet att man får svar på alla frågor som dväljs där inne. Det känns tryggt och skönt, om någon håller ett ljus för en, så att man vet att mörkret inte är ogenomträngligt.

Varje ord är en gåva, en tillits förklaring, en utsträkt hand... Ett tecken på en önskan och en vilja av något slag. Ta emot den gåvan och vårda den väl.

Idag har varit en hemskt förskräcklig dag. Och en alldeles underbar dag. Det har varit riktigt ruggigt och kallt ute. Inne har vi det alltid varmhjärtat, nära och tryggt. Vi började dagen så fint<3 sen avslutade vi den likaså :-D

Däremellan har det varit både upp och ner, ut och in, allt möjligt och ingenting... Det är jobbigt, rörigt, svårt, det gör ont och jag vet inte alls var jag ska göra av det eller vart jag ska ta vägen.

Jag tänker. Jag frågar. Jag tänker ingen och försöker. Jag vill. Jag vill verkligen. Men, och det är ett stort men! Vill, tror och tänker jag åt ett håll och andra åt ett annat, ja, då blir det ju fel i alla fall! Jag vill prata, förstå, veta. Jag frågar. Tyst. Inget svar. Jo.. Nej, mer anklagelser, hån, fula ord. Spottad i ansiktet. Barnet spottat i ansiktet.

Makt? Kärlek? Rädsla? Behov? Trygghet? Konkurrans? Avundsjuka? Osäkerhet?

Vad handlar det om? Varför?

Jag vill mötas någonstans i mitten, jag vill hjälpas åt. Jag vill fungera. Jag vill veta åt vilket håll jag ska vända mig, vad jag ska titta efter. Jag vill vara, göra, bra. En lösning, en väg som passar, som alla kommer fram på och få plats på, någonstans som alla hittar.

Jag tänker inte göra volter och sitta fint. Rulla runt och tigga godis. Jag tänker inte ta stryk! Jag har rätt till mer, jag är värd bättre!

Jag vill inte ha någonting, jag behöver ingenting. Men jag har rätt! Jag och alla har rätt till att bli accepterad, respekterad! Bemött som människa.

Jag är jag och jag gör mitt bästa, anstränger mig i det yttersta. Men jag orkar inte heller alltid. Och ja, jag säger också ifrån!

Jag kräver inte många mandat, jag vill inte hävda mig mot någon annan. Jag vill inte konkurrera eller ta någonting!

Jag vill bara vara MIG, JAG! Jag är utvald och jag stannar. Jag hittar min plats, min roll, mitt sätt att förhålla mig till allt och tillsammans med den som valt mig, dem som valt mig, vill ha mig, skapar och formar jag. Vi bygger våran borg, knyter våra band och formar de relationer vi vill ha, där vi är, för dem vi är.

Det kan ingen ta ifrån oss, det ska ingen ta ifrån oss lika lite som jag vill ta från någon annan. Det är ingenting som kan jämföras eller mätas, det är inte meningen. Du är du och jag är jag. Det jag har är mitt, det du har är ditt - och så är det, punkt.

Jag önskar att vi flyter, svävar. Jag önskar att det går på räls.

Vuxna kan vara så förbannat barnsliga. Och vilken prestige! Vad är det?!

Vuxna gör och skapar, vuxna fattar beslut och bestämmer. Vuxna gör och bråkar, först ett och sedan annat...

Vuxna gör om och där är ett barn mitt i allt. Vuxna byter, vill olika, vill annat. Väljer nytt. Barnet följer med. Där, mitt i allt är barnet, okej. Barnet lyssnar, ser, barnet anpassar sig och vuxna bestämmer. Fel! Fel är det när barnet anpassar sig och slår rot mitt i det som de vuxna har bestämt...

Är det så?

Jag hör, jag lyssnar, jag frågar.. Men det ekar för där kom inget svar. Säg ett, men säg då resten så att jag förstår vad sjutton det handlar om! Jag är mer än villig att hitta en omväg om det är en väg som alla hittar!! 

Jag vill inte höra krav, inte bli utsatt för påhopp. Jag vill inte höra glåpord eller fula gliringar. Det ger mig ingenting, det tar mig ingenstans.

Jag vill flyta, sväva! Jag vill segla fram...

Näe, jag är alldeles för trött för det här nu! Ska krypa ner och gosa brevid lilla skatten min som somnade med armarna om min hals... Lilla go hjärtat mitt <3 Jag bär kärleken för dig så ömt!