Familia Omnia Mea

Alla inlägg den 14 juni 2011

Av Johanna Widoff - 14 juni 2011 15:02

”Min lilla sanning”


D och jag fick kontakt första gången i början av juni 2005, vi fann varandra snabbt och allting gick fort. Det sa bara klick och vi båda öppnade oss för varandra, vi pratade om allt!
Han hade en liten dotter och någon månad tidigare hade han och mamman flyttat ifrån varandra efter ett kort och inte riktigt bra förhållande…
Han kom ner till mig två gånger inom någon vecka innan jag tog tåget för att komma hit till Sandviken första gången, precis dagarna före det att hans dotter blev fyra månader. Delar av detta, som att han träffat mig vet jag att D talade om för sitt ex, då jag minns tydligt hur viktigt det var för mig, eftersom det var ett barn med i bilden och jag skulle finnas där med honom och hans dotter.


Senare den sommaren vid överlämningar var jag med min pojkvän, dels tror jag inte han ville lämna mig ensam, dels ville han ha mig med (eftersom han ville vara ärlig mot exet och för att han tyckte jag var viktig för hans dotter) och många gånger skulle vi någonstans när vi var iväg med bilen.
Jag minns att jag alltid var fundersam över situationen och den här tjejen. Jag vet att jag dröjde vid bilen, eller stod vid sidan, alldeles bakom D vid de här tillfällena, dels för att det kändes så konstigt allting, dels för den här tjejens uppsyn och bemötande…
Vid ett tillfälle, en regnig dag hade vi pratat om att vi skulle presentera mig ordentligt, visa hans ex vem jag var, så att hon skulle kunna känna sig tryggare i och få ett ansikte på den som D som pappa valt att ha vid sin sida. Tyvärr blev inte den presentationen alls som vi tänkt oss.


Det känns som att många saker som exet säger bara gäller "åt ett håll"...

Senare genom åren har det varit olika killar hos Ds ex som dottern har träffat olika mycket. Sedan har dem försvunnit... Aldrig har D som pappa fått höra någonting om eller inför introducerandet av de här killarna eller deras existens. Några av dem, liksom någon vän eller föräldrar till exet har också vid flera tillfällen varit med vid överlämningar, varit barnvakt med mera, vilket aldrig varit konstigt, vilket D aldrig blivit rådfrågad eller informerad om, och det har inte heller varit någonting med det, att exet skött det och gjort som hon gjort. Vi har inte varit mycket för att kommentera eller ifrågasätta, utan litat till att hon ska göra det som blir bra för flickan.


29 september 2006 var min sambos dotter (ett år och 7 månader) hos oss, enligt avtal. Han lämnade henne tryggt hos mig efter över ett år tillsammans, till det att hans ex skulle komma och hämta flickan några timmar senare. Telefonen ringer, det är hon som ringer med hotfull ton, hon skriker så jag inte kan hålla telefonen mot örat… Jag vet att jag sa någonting om att flickan inte var klädd och behövde byta blöja, och att enligt avtalet skulle hon inte hämtas förrän senare samma eftermiddag. Jag ringer Ds föräldrar på en gång och frågar vad jag ska göra…
Jag ville inte fatta det beslutet själv.
Hela det gångna året hade varit svårt av olika anledningar och många gånger, trots avtal, vägrades D som pappa hämta sin dotter när han skulle. Andra gånger fick han elaka meddelanden om att han nu med detsamma skulle hämta henne, av olika anledningar som jag inte behöver tala om här.


Jag satte då på cartoon network och gick in i sovrummet där vi hade de mesta leksakerna i vår tvåa. (sovrummet ligger för övrigt ”längst in” i lägenheten) vi la lite pussel, lekte vid låtsas spisen och låg i sängen och läste sagor och sjöng, då sambons dotter vänder sig på mage och reser sig upp och slår huvudet i fönsterbrädan och blir lite ledsen. Efter lite kramar blir allt bra igen.
En kort stund vet jag att jag gick ut i hallen, där vankar Ds ex förälder, utan för trapphuset står den andre och emellanåt är det någon som skriker hotfullt och sparkar på dörren. Jag vet att jag skakade i hela kroppen, att jag ringde gråtandes till polisen för denna hotfulla situation (som dessutom upprepades ännu en gång senare den sommaren, när flickan inte ens var hos mig). Jag ville bara skydda den lilla flickan från allt det där så vi ”gömde oss” i sovrummet… När jag fem tio minuter före 16 ringer/skriver till exet att hon kan komma upp – jag orkade inte mer! – sliter hon flickan ur armarna på mig och spottar fram svordomar och hot om att jag ska akta mig noga och att hon ska slå ihjäl mig m.m


Jag har så många gånger fått höra vad jag gör, bakom vår stängda dörr, vad jag tänker och tycker och varför jag gör eller säger... Hur någon annan kan anta och hitta på så mycket förstår jag inte, men jag vet att dessa antaganden inte är till gagn för någon och att jag mycket hellre hade sett att vi kunnat prata, lyssna och vågat fråga varandra, litat till detta och försökt bygga någonting bra.


Under åren som gått har jag många gånger lagt och vyssat Ds dotter, jag har burit och hållit henne i min famn. Sett efter henne och skött om henne, allt efter det bästa jag förmått. Jag har vuxit vid hennes sida och tillsammans med henne, följt hennes utveckling liksom dem andra som står henne nära.
Min sambos dotter och jag har alltid, från första stund, funnit varandra, hittat ett sätt att förhålla oss till kaoset omkring oss och vara dem vi är, där vi är. Men jag har aldrig ”lagt flickan mot mitt bröst” på vad sätt som skrivs om mig. Exets relation till flickan varken kan eller vill jag göra någonting åt eller lägga mig i, det som är mellan dem kan inte jag påverka och det skulle jag aldrig vilja eller lägga energi på heller!


Alla de här påhoppen är både befängda och felaktiga och förstorade av någon som redan från början valt hata mig och se svart (exets egna utryck). Jag har aldrig fått en ärlig och uppriktig chans eller möjlighet att (visa och) vara den jag är, med det jag kan tillföra.

Ds ex har aldrig sett någon vinst i att ha en fungerande relation,(hon har själv sagt detta) hon har aldrig velat det och därför har det också varit omöjligt för mig att möta de krav, befallningar och kränkande handlingar och uttalanden som hällts över mig.


Jag var med när Ds dotter sa sitt första ord ”pappa”, han som hon alltid älskat så högt, som hon alltid haft någonting alldeles visst och speciellt med, dem har delat en djup hemlighet, som bara dem förstår. Jag var med när hennes ordförråd växte, jag blev hennes ”Hanna”, hennes vän, en närstående vuxen som fanns där, tog ansvar och delade vardagen och allting annat med henne och pappa. Efter det har jag fortsatt fått vara hennes ”Hanna”, något som jag alltid varit stolt över och sett med vördnad.



Genom åren har vår relation satts på prov, testats och nötts, men allt detta har stärkt oss. I den känsliga situationen som det varit har Ds dotter många gånger måstat prova var jag står, vem jag är, mäta sina egna upplevelser, tankar och känslor mot omvärldens. Hon har tittat ut mig, mätt mig och kallat mig för sin mammas namn och ”mamma *****”, jag har då sagt något som ”men så tokigt det blev, det heter ju inte jag” så har vi skrattat lite och så var det ingenting mer med det. 


 Att jag får vara en del i hennes lilla värd har känts både stort och fantastiskt vackert.


Men jag har aldrig hävdat mig som någon mamma till henne, även om jag ÄR den vuxna kvinnan och mamman i vår familj, i synnerhet nu efter att D och jag fått vår Felicia. Jag gör allt det som en mamma gör, det är faktum, så har det varit. Men jag har aldrig lagt mig i eller försökt påverka Ds dotter i det. Jag har alltid varit trygg i den plats D och jag valt, den plats som hans dotter valt åt mig och hon och jag tillsammans format för varandra.
D och jag valde från början att dela ansvar, att vara jämlikar i familjen och lika viktiga inför barnen, här är det ingen skillnad på någon av oss, alla är lika värda oavsett vem som kom först eller hur mycket man bor under vårt tak.


Det har alltid varit en självklarhet för mig att vara ute mycket, jag är uppvuxen så och vi har hund sedan några år tillbaka. Eftersom jag är ute flera gånger om dagen blir det ofta samma vägar... Många gånger har jag gått omvägar, vänt helt om eller till och med ”gömt mig”, för att undvika konfrontation, för att om eller när jag stött på Ds ex har hon många gånger "flugit i taket"…
Några gånger på stan, någon gång i en lekpark och någon gång vid andra tillfällen har detta lett till fruktansvärda hotelser, panikångest och en flicka utom sig i tårar. En flicka som blir rädd för att visa glädje, som måste gömma sig. En flicka som måste akta sig och tänka efter. En flicka som vet att ”det bara skapar problem” …

Det har gått så långt att jag utvecklat en stark intuition eller ett ”sjätte sinne”, en underlig känsla i magen och sedan ”undanflykter” eller orsaker som dyker upp i huvudet så att jag väljer bort eller gör annat… Senare kan jag få veta att just dit/där/då som jag hade tänkt eller planerat…!


Ja, vid något av dessa tillfällen har jag både ifrågasatt och kanske kritiserat. Sagt något jag säkert inte borde ha gjort. Jag har också rätt att säga ifrån när jag blir orättvist behandlad. Man får inte bete sig hur som helst emot andra, vissa saker är faktiskt bara inte okej!

Jag har samma rätt, som människa, att bli visad aktning för min person och har samma rättigheter i det! Utan beteckningar eller någon slags "rangordning". Vad har jag att bevisa? Jag har samma rätt till plats och rymd, samma rätt till kärlek och att ge av allt som jag förmår till den jag önskar.


En sak som gått upp för mig är hur fel det kan bli och hur fel man kan göra, utan att man tänker på det. man reagerar först, ett invant beteende och svarar på ett inlärt sätt i en given situation - psykologi! Bemöts jag med agg, ilska, hot och orimliga krav, så är det ganska givet att man lägger armarna i kors, skyddar och försvarar sig! Står på sig och går emot! (detta är ett beteende från såväl djur, som barn, som tonåringar till äldre..)

Om man istället möts med vänlighet, eller i alla fall någonting annat än vad jag just beskrev, då är det mycket enklare att möta frågan ppå samma sätt, öppet och vänligt, vilket mera troligt gör att man kan komma överens om någonting som är rimligt - från båda håll! 


En gång som jag vet blev väldigt fel var när jag skulle möta upp D efter att dem varit tillsammans alla tre på en aktivitet och jag gick in för att se om det var långt kvar, det hade gått fortare att ta sig dit än vad jag räknat med och det var kallt ute. Jag ställde mig då vid dörren ut, så att jag skulle kunna gå ut så fort jag hörde att dem var klara… Då kommer Ds ex stormande, rytande, hotande och spottar och fräser ord och saker jag aldrig skulle ta i min mun!... Det kändes fruktansvärt att bli påhoppad på det sättet!
I efterhand, ja, jag borde ha aktat mig bättre för att gå dit och jag gjorde det aldrig igen. Detta, liksom andra saker/missförstånd eller händelser som inte blivit bra, har jag bett om ursäkt för, både skriftligt och på ett möte, där min avsikt och vilja var att lyssna och komma vidare.


Det känns som att många saker som exet säger bara gäller "åt ett håll"...

Både pappan och jag har fått ogrundade anklagelser emot oss och vi ska lyssna, vi ska göra, vi får inte och så här ska det vara. Mot mig låter det ”du har ingenting med någonting att göra”, men ändå har exet rätt att säga, kräva, tycka och annat. Pappan både dum och idiotförklaras gång efter annan. Efter möten på familjerätten har det sagts att den förälder som har flickan hos sig tar hand om henne efter bästa förmåga och fattar ”omkring beslut” och vem som sköter om i dennes ställe vid jobb tillexempel.


Några gånger har jag tröttnat och skrivit tillbaka till Ds ex, med frågor om varför hon gör som hon gör, när hon själv säger raka motsatsen till oss. Det är inte roligt att få höra en massa om vad eller varför man gör någonting och visst är det onödigt. I efterhand kan man ju alltid se andra lösningar och vägar att ta. Jag vet att jag inte har sagt några rent elaka saker, för det gör jag inte, inte mot någon, även om jag vet att jag på ett onödigt retfullt sätt har ifrågasatt, liksom jag själv så många gånger blivit det. (väldigt barnsligt alltsammans, tyvärr).

Egentligen ska man tänka om man själv vill bli kommenterad i situationen, vill man inte det så ska man själv också vara tyst! :) Eller säga det på ett trevligt sätt/med en vänlig fråga. Inte genom hot och krav.


Tillexempel; vi ska lämna si eller så mellan vissa tider så att flickan får leka av sig och vara på dagis( absolut inte med mig) osv… Samma dag kan exet själv säga/skriva att hon ska ha flickan hemma då eller då. Fast exets åsikt emot oss är att flickan måste och behöver vara på dagis, att det är super viktigt mm.

Det känns som att många saker som exet säger bara gäller "åt ett håll"...


Eller ”rätt ansvar” över sitt barn, när det gäller regler, rutiner, läggdags på kvällen, mat, eller ... Så väljer jag faktiskt att inte utelämna allt som jag skulle kunna, jag väljer att inte skriva om allt som jag faktiskt skulle kunna göra. Jag vill inte bråka, jag vill inte värdera någon annan eller vad denne gör.

Vi är olika, det är okej, vi tycker olika, värderar olika och det är också okej! Jag hoppas och vill tro att vi ändå gör vårt bästa, vad vi tror är bäst/mest rätt. Förhoppningsvis kan vi välja att vilja lära oss av det som är olika...!


Andra gånger har jag försökt med mildare ton att fråga någonting, att informera om något eller försökt ”räcka ut handen”, mötas, försöka se vad vi har gemensamt och hjälpas åt.

Det är inte lätt att ha barn jämt, det dyker upp många frågor och funderingar, oro och tankar. Och allt detta och ännu mer de stora glädjeämnena som finns, vill och behöver man dela med någon!!!

Det har jag önskat och velat så innerligt, dela! Jag har drömt om att kunna prata, att kunna ses över en fika eller höras av mitt i veckan för någon timmes hit eller dit. Gånger när jag vet att exet haft det kämpigare, hade jag så gärna velat säga att vi kunde ha hjälpts åt!


Något som jag däremot tycker är fel är när vi anklagas utan grunder, när det ställs krav med hot och andra otrevligheter. När det bara ska vara så, som hon säger och på hennes sett, annars kan vi glömma, annars ska vi minsann få se, annars händer det någonting eller så får vi ta konsekvenserna för det också! Då känns det inte rätt! Så kan man inte prata med varandra och tro att det ska fungera! Det är inte samarbete, det är inte att mötas eller att hjälpas åt, att stötta varandra i föräldrarollen (min sambo och exet). Det är snarare att bryta ner, sätta käppar i hjulet och förstöra någonting som annars skulle kunna fungera - om man pratade vanligt och med en vänlig inställning till varandra!!



Barnslig, liten flicksnärta, omogen och på samma nivå som dottern… Jag har varit för aktiv, daltat, gjort för mycket, varit fel. Jag ska ta ansvar, men inte fel ansvar, man ska göra "på rätt sätt" vara "på rätt sätt", jag är inte, har ingen rätt och är vad, ett psykfall?... Den som bestämmer vad som är "rätt" är så klart exet. Därför har det också varit så svårt att komma någonstans...!


Det har varit jag som varit ute i lekparker, jag som lekt och varit, mitt i och där- glad och älskad. Jag vet att exet inte alls är som jag i det avseendet, det har hon själv uttryckt många gånger. Vi är olika, vi uppskattar olika saker, prioriterar olika, ser olika, vill olika… Och det är så bra! För tänk så mycket ett barn med olika vuxna i sitt liv får uppleva och lära sig! Vilken rikedom det är! (om man väljer att se det så)
En del saker kanske inte är så olika som de först verkar? För nu har exet börjat hitta de platser dit jag alltid gått med flickorna, göra allt sådant som jag förut gjort. Och tonen i bloggen (bland annat) har svängt, i vissa avseenden... Vad det beror på ska jag lämna osagt, liksom vad som förut skrivits och hur. Men nog är det en stor skillnad! Jag kan bara undra varför...



Jag kunde skriva långt och länge, om allt som har hänt och sagts, om misstag, om all frustration och maktlöshet, funderingar och missmod. Om allt som i det mörka, ändå varit varmt och ljust. Om hur kampen i motvind känts förgäves och hur jag trots det alltid försökt se på saken med blida ögon och finna goda saker att tänka.

Att jag gång efter annan försökt räcka ut en hand, fråga hur vi skulle kunna göra och mötas efter allra bästa förmåga. Slängt i ansiktet har jag fått höra att jag har en massa att bevisa, att allting är mitt fel och att jag ska bort.

Trots hot, trots spaltmetrar långa och hitan och ditan med jag vet inte allt, så står jag ändå och försöker finna svar och möjligheter, nya vägar med överseende över allt som gjort ont… 

ANNONS

Presentation


Öppna ditt hjärta och följ dina drömmar!


Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Familia Omnia Mea     med Blogkeen
Följ Familia Omnia Mea     med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se