Familia Omnia Mea

Alla inlägg under februari 2012

Av Johanna Widoff - 25 februari 2012 10:15

Du älskade barn!
Det är någonting alldeles visst med dig! Den stora värme och klokhet som du besitter, din strålande glädje och all den godhet som ryms inom dig.
Skört och stort och vackert är livet! Du har lärt mig så mycket och jag är så otroligt stolt över dig! Så oerhört tacksam över allt som jag får dela och uppleva med dig! Jag hoppas att du känner styrkan inom dig, tryggheten vi vill ge och all den glädje och kärlek som omger dig! Jag vill och hoppas att du njuter av allt som du är och som finns omkring dig, att du får vara precis där du är. Att vara barn, att prova sig fram, att upptäcka, leka lekar, ställa frågor, att testa gränser, vara liten och stor...

Jag hoppas att vi genom all den kärlek som vi bär för dig, genom omsorg och uppmuntran, ansvar och gränser ska kunna stärka dig till ett starkt inre med god kännedom om dig själv och ditt stora egenvärde. Du är ofantligt viktig just för att du är precis den du är!


Livet har många svindlande stigar och höga berg att bestiga.

Svårigheterna vi möter gör oss starka,

rädslorna vi övervinner ger oss mod.

Varje prövning som du övervinner ger dig nya insikter om livet

och om dig själv och det är stort.

Varje gång du öppnar ditt hjärta med kärlek

och ler med andra, delar glädjen,

kommer ditt hjärta och din själ att växa.
Du älskade barn!

Du är värdefull och viktig,

precis som du är,

för det finns ingen som du.


 

Massor av varma grattis kramar, fång med blommor

och uppvaktning passande den otroliga Lill Stora tjej som du är!

Högt älskade hjärtebarn

Mest fantastiska storasyster

Otroliga flicka

Vi hoppas att du får en toppen bra 7 års dag!

 

 

ANNONS
Av Johanna Widoff - 23 februari 2012 21:15

Vem bestämmer vem du ska vara?

Vem bestämmer hur du ska klä dig eller vad du ska tycka om att äta?

Vem bestämmer hur du ska se ut och vad du ska göra?

Vem bestämmer vad du ska tycka, hur du ska känna dig och hur du ska må?

Det gör DU!


 

"Ändra dina tankar och du ändrar din värld"

- Norman Vincent Peale (1898-1993)


Jag tror att vi gärna får för oss att andra styr och ställer i våra liv. Att någon annan får oss att känna eller må som vi gör, att någon annan tycker att vi ska se ut på ett visst sätt, eller ännu värre, att vi inte duger om vi inte ser ut på ett visst sätt, passar upp till en viss standard. Att vi inte duger om vi inte håller måttet.

Men vems mått är det vi går efter? Vilka ideal är det vi vill uppnå? Vad är det för vision vi har om livet? Oftast ganska orimliga och sneda...


Någonstans har vi alla en vision om vad livet är, vad det (ska) innehålla och vi har ideal bilder vi sätter upp för oss själva, mallar som man ska passa in i, göra efter och se ut som. Vi ska prestera, hinna med, vara överallt och ingenstans. Vi ska vara sexiga, snygga, vältränade och ha "lagom" kurvor (eller på rätt ställen?), vi ska ha fina hem, snygga kläder, rätt inredning och snälla barn, vi ska ha romantiska sambos och . . . så fortsätter det.

Behöver vi allt detta? Mår vi bättre om vi "får" det? Eller bidrar det bara till onödig stress?


Jag vet själv för jag är precis en sådan högpresterande person med orimliga krav på mig själv, sätter upp konstiga förväntningar, på mig själv, målar upp min lilla ideal bild och ska fixa och klara så mycket... Jag är ordningsam och analytisk, jag vill mycket, ha tid till mycket och vara mycket.


Ibland håller det. Ibland håller det inte. Och vad händer då när det inte håller? . . .


Jag är, tack vare min resa, väldigt medveten. Jag känner min kropp på djupet och känner av när jag "går igång" på fel saker, när den där orimligheten kommer smygande. Då gäller det att kunna vända på smeten och hålla tillbaka, stanna upp...

Tacksamhet. Närvaro. Tilltro till sin egen förmåga. Självkänsla. Egen värde.

Idag kan jag sänka kraven. Jag vet att jag duger och att jag räcker till! Det är viktigt att se och känna skillnaden på vad man gör för andra och vad man gör för sig själv, ibland är gränsen svår... Jag och andra och att ge av sig själv tar från ens inre - man måste fylla på också! Fylla på med sådant som "bara är för en själv", som är sådär lyckligt härligt, som ger vila och glädje och stärker ens inre.  Alla har olika saker, soliga promenader, träning, pyssel, musik, fika med vänner...



"Ändra dina tankar och du ändrar din värld" - Norman Vincent Peale (1898-1993)


"Du blir det du tänker" - Buddah




         

Sov gott och dröm så sött!

ANNONS
Av Johanna Widoff - 8 februari 2012 22:30

Bara vara du och jag. Du och jag vi klarar allt tillsammans!

Men det räcker inte! Ensam är inte stark och vi klarar oss inte bara du och jag. Vi är alla beroende av varandra. Vi behöver fler för att klara oss, för att orka och för att det ska gå ihop, för att må bra rent av!

Vi behöver vara många för alla ger oss olika saker och ingen är bara en, vi har många små personligheter och egenheter som vi behöver få utlopp av för att vara hela oss själva.

Vi behöver våra vänner som accepterar oss precis som vi är, som delar våra intressen och ger oss utlopp för våra tokiga sidor. Vi behöver våra föräldrar (och svärföräldrar) som stöttar och hjälper oss, som på ett eller annat sätt skapat och format oss. Dem finns där om det kör ihop sig ibland, dem finns där med sin trygga kunskap, med en extra hand ibland... Dem blir mor- och farföräldrar åt våra barn och blir värdefulla på fler sätt.

Våra barn som vi älskar så högt och skulle gå genom eld och vatten för behöver vi också! Ibland av orsaker som vi kanske inte själva riktigt förstår eller kan sätta ord på. Dem är delar av oss och av värden, dem har givits åt oss att se efter, älska och vårda... Som vi finner extra styrka för, som vi glömmer trötthet och måsten eller behov för, av den renaste och största av kärlekar.

Sin älskling som man behöver nära och avstånd till. Sin älskade som ser igenom, som ser allt, som finns där, som är, som får och som tar. Man behöver någon som bara finns där, alltid. I de fulaste stunderna och de ögonblicken som är sådär obeskrivligt vackra. Man behöver någon som, hur eländigt allting är, ändå får en att skratta och kan sprigda värme inombords. Man behöver någon som håller om en, även om man varit dum, gjort fel, eller ändå bara känner sig sådär dålig...


Vi behöver alla någon annan ibland, för bara du och jag räcker inte till. För hur mycket vi än vill så tryter orken och våra kunskaper ibland. Världen är större än vi tror och för att kunna ta oss runt i den behöver vi ibland en hjälpande hand eller någon som förstår, eller bara pekar i rätt riktning. Vi är inte ämnade att vara ensamma och klara oss på egen hand. Vi ska vara tillsammans, många och flera tillsammans, om än på lite avstånd ibland.

Egen tid, tillsammans tid, gemensam tid. Avstånd och egentid får oss att värdera tillsammans tiden, får oss att sakna och längta hem till vårt eget lilla kaos som vi ändå är så stolta över och tacksamma för.



Jag tycker om att klara mig själv och att stå på egna ben. Det känns bra, då känner jag mig stark. Och ganska ensam. Då saknar jag gemenskapen och känslan av att ha åstadkommit och klarat någonting - tillsammans. Jag pratar och utvecklas, jag frågar och växer!



Ibland är det svårt att få tiden att gå ihop, räcka till och man får pussla. Det är mycket man vill, mycket man borde eller måste eller behöver och andra saker som också gärna ska få ta plats.

Livet är en balansgång mellan alla dessa element. Det gäller att komma på vad som faktiskt är viktigt, vad som verkligen får en att må bra och prioritera det.

Sömn är egentligen riktigt viktigt och jag sov dåligt i natt och går inte och lägger mig i tid idag heller... Ibland får man göra avkall på något för att ett annat ska få träda fram. Skriva får mig ändå att må så väldigt bra och ger mig utlopp för många kreativa och drivande saker inom mig. Det är renande, härligt, jag växer och utveklas och det gör mig stark.


Att övervinna rädslor. Jag är och har nog alltid varit ruggit mörkrädd, speciellt ute, på kvällen, då får jag för mig så mycket... Idag övervann jag lite av den rädslan för att jag verkligen behövde och ville gå ut. Både hundarna och jag behövde det efter en dag inne och mycket mer stillasittande än vad jag är van med. Lilla hjärtat var sjukt och behövde mig. Men när pappa kom hem kunde jag passa hundarna ute och få lite luft själv - balsam för själen och för jaget. (viktig och stor skillnad på ego och jag!)

Det är ofta där, av någon anledning, eller när jag precis är sådär trött att jag bara vill somna, som alla de där guldkornen väcks i mina tankar. Som tur var lyckades jag plocka upp tillräckligt många för att kunna spara de även nu senare...


Igår kände jag mig sådär maktlös, när mitt älskade lilla hjärta blev sjuk och det finns så lite jag faktiskt kan göra för att hjälpa henne, för det känns inte som "att bara finnas där" räcker! Man vill bara ta bort allt det onda från deras små sköra kroppar och ja.. jag vet inte. Det gjorde ont i mig också! Älskade lilla skatt! Med tårar i ögonen, tätt intill i min famn och det är "dumma" det som är sjukt! Jaa dumma!

Men det går över! 


Igår var vi hemma och hade mys hela dagen, idag var det mys på sitt sätt, dels med stök och doningar, dels med kramar och gos, dels med en hel massa plugg som jag suttit med tills nu efter jag läst sagor och kramats <3

Imorgon blir det mer, men jag hoppas vi är så pass pigga och krya då att vi orkar lite annat än att bara vara hemma och inne - frisk luft vill vi ha!


Nu är det dags att vila både huvud och ögon till imorgon! I min älskades famn <3

Av Johanna Widoff - 6 februari 2012 13:20


"Älskandes bråk förnyar kärleken"


Bråkar du hemma? Med föräldrarna, med dina barn, med din respektive? Blir ni sams ordentligt? Kan DU säga förlåt? Är en ursäkt alltid viktig, har orden, känslan eller handlingen störst inverkan?


Jag tror att det är viktigt att tycka olika, att inte alltid "vara sams", till och med kanske det är viktigt att bråka lite ibland!? Men inte för mycket, inte för ofta och absolut inte så att det blir elakt! Genom den här olikheten kan man växa, man kan lära sig någonting om varandra, sin relation och framförallt om sig själv. Man får växa och efterråt, om man gör det fint mot varandra, känns det så mycket bättre.

I en kärleksrelation ska man inte tycka lika om allt! Man ska inte alltid vara överens eller vilja samma saker, tänk så tråkigt det skulle bli då! Det är viktigt att vilja olika saker, vara på olika sätt så att man får testa nya saker, så att man får göra olika saker, både tillsammans och på egen hand.

Men det är som med många saker en balansgång och alla är olika här. Endel har heta diskussioner och gestikulerar, några är långsura, en del tar upp saker på en gång, andra har svårare att prata...



"Det är stunderna som inte fångats av kameran

som är broarna mellan kärleken..."


Har du tänkt på det någon gång? Vad du ser i ett foto album. Du ser skratt, semestrar, glädje, närhet, högtider, lov dagar och gemenskap... Ensamhet syns inte, inte det som gör ont, det som är svårt eller vardagen när allt kör ihop sig, det syns inte, det är det ingen som fotograferar. Eller de där köriga stunderna när allt är en enda röra, man ska ha någonting, göra någonting, iväg någonstans och allting .. blir bara .. fel!

Ganska charmigt ändå! Men vill vi minnas det? Behöver vi minnas det? Eller är det bara någonting som vi tar oss igenom för den där känslan man får sen, när man klarade det, när man hittade eller kom iväg, i alla fall och trots allt!


"Kärleken är förunderligt stark!

Den kan brygga broar och korsa berg,

kärleken är det enda som blir större när vi slösar med den,

försöker du dölja den skimrar den gneom höljet"


Det är ändå någonting visst med kärleken, pirrande kittlande fantastiskt och sådär mysigt varmt på något obeskrivligt sätt. Kärleken gör så tokiga saker med oss, eller så låter vi oss bli lite knäppa.. Eller så är vi sådana som vi är, men skyller lite på kärleken och tar i lite mer bara...


Som ett par, i en kärleksrelation måste man inte bara ha respekt och förståelse, man måste också kunna och våga låta varandra "gå", för att komma tillbaka, vara ifrån varandra och vara tillsammans. Liksom klingrankor som slingrar om varandra, från och emot.


Nej nu har jag svamlat färdigt. Dags att hämta hem lilla hjärtat från dagis och hem och busa lite. Hinna med lite mera plugg och laga en god middag tills älsklingen kommer hem - älgfärs biffar med gräddsås och potatis ;)


Av Johanna Widoff - 2 februari 2012 11:08

Det finns stunder då kärleken man bär för någon som man älskar blir extra påtaglig på något sätt. När den bultar och flödar, spänner i hjärtat och rinner längs hela kroppen på ett sätt som både är fantastiskt härligt och nästan gör ont. Ont gör det för all den skörhet som kärleken innebär, all den sårbarheten som den utstår och all den oro man får bära med den. Avsaknaden av någon som inte är hos en eller oron för att den samme ska råka ut för någonting som gör den ont är väl på något sätt kärlekens baksida, för att älska måste man vara sårbar, för att älska måste man ge bort en del av sig själv till någon annan och rädslan för att förlora denna någon gör på något sätt kärleken både stark och skör.

Det finns många olika slags kärlekar, kärlekar som kommer och går, kärlekar som i olika stunder betyder olika för oss.


Sina föräldrars eller sina barns kärlek, den kärleken mellan två älskande, kärleken mellan nära vänner, syskonkärlek, en förälders kärlek till sitt barn, det finns också kärlek till sådant eller någonting som man brinner för, någonting som får en att må bra att göra. Om man så älskar en sport, någon aktivitet, naturens skiftningar eller att gå på opera... Det är kärlek det också.


Bilden av och behovet av dessa olika kärlekar tror jag för många skiftar genom perioder i livet. Ett litet barn är i stort behov av sina föräldrars kärlek och omsorg, samtidigt som jag många gånger tror att en förälder någonstans också är i stort behov av kärlen tillbaka ifrån sitt barn. Men däremellan ska barnet "stöta bort" sina föräldrar och testa sina egna ben, försöka flyga med sina egna vingar... Någon som blir äldre, i livets slut, är nog någonstans beroende också av kärlen från sina barn, vetskapen om att man inte är ensam och trots att man är gammal och grå, fortfarande är älskad och behövd.
Under längst period och allra största delen av livet tror jag att vänskapen är något av det viktigaste, dem tar upp så stor bredd av ens liv och tillgodoser och bekräftar så mycket av allt som man behöver. Där kan också den som man älskar finnas många gånger – förrutom i de fall, som ofta verkar vara, det tar slut. Mellan vänner finns sällan samma slags uppbrått.



En förälders kärlek, den där storslagna, överflödiga, den där pulserande, brinnande kärleken som kan göra att man av en till synes småsak börjar gråta. Eller att man av rädsla för sitt barns välbefinnande eller liv får nästintill onaturliga krafter.


Jag har lyckan att dela min vardag med två enastående flickor som bor i mitt liv, som bor i mitt hjärta. Med alla som man lever med under en längre tid, som man älskar och fostrar, vi blir ju alla fostrade och fostrar själva, formas och skapas av dem vi har närmast omkring oss. För inte är det bara de vuxna som formar barnen, många gånger är det lika mycket tvärtom! Därför är dessa båda livets skatter en del av mig, liksom jag och deras pappa är en del av dem...



Det finns stunder då jag tvivlar på hur man egentligen lyckas som förälder, allt det ansvar man ålagt sig, allt det som man vill ge och allt som man vill visa. Allt och lite till vill man ge åt sina barn och allt ont vill man någonstans skydda dem ifrån, samtidigt som det är en omöjlighet. Man vill hjälpa barnen finna sin väg mellan gott och ont, se livets ”sanna rikedommar”, alltid finnas där som en stöttepelare, en trygg famn, samtidigt som man vill visa dem tilltro till sig själva, till sin egen förmåga liksom tilltro till andra och ”knuffa fram dem” i livets villervalla.
Det är en balans gång att hålla kvar och släppa fri.


Flickorna blir så stora nu, var och en av dem på sitt sätt. En skolflicka som tampas med att bli liten stor, att ha delade hem, att ha kompisar och vilja själv, både hemma och borta. Testa sin egen vilja, testa sig själv och sin omgivning. Det är inte lätt att vara liten stor, vi vet, vi förstår och vi finns här för dig, älskar dig för allt som du är och för allt som du vill! Vi gör vårt allra bästa för att du ska ha det bra och vi är så ofantligt stolta över dig, du är enastående, du är helt fantastisk! Vi hjälps åt, vi klarar det och vi tar hand om dig! Jag önskar så att du slapp bära på oro och fundera, jag vill bara se dig njuta av att vara barn, leka och smutsa ner dig, skratta, hoppa och bara njuta av allt det goda som finns omkring dig. Du är oändligt älskad!


En liten dagis flicka som också blir liten stor, som kommit på att hon kan så mycket själv, som vill vara precis som sin storasyster, vara en stor flicka! ”Kan själv”. Mycket vilja, stark vilja. Tiden går så fort och du växer så snabbt. Jag älskar att se din utveckling, att dela livet med dig, du är fantastisk och mitt liv vore inte detsamma utan dig! Jag gör allt mitt bästa för att du ska ha det bra, vi är så ofantligt stolta över dig! Vi älskar dig för allt som du är, för allt som du vill – du är enastående, du är helt fantastisk! Du är oändligt älskad och jag hoppas du ska finna livet fullt av äventyr!


En djupnad kärlek.

En kärlek som är fast i mig, som gör mig stark och svag på samma gång. En älskandes kärlek. Vi har vuxit tillsammans, skapat och format, byggt upp och raserat och byggt upp igen. Min bästa vän, min trygghet, min kärlek, mitt hem. Dina armar är min borg. Det är någonting visst med att känna varandra så nära som vi gör. Som sett och som levt med varandra som vi har. Jag känner mig på ett sätt som är så svårt att beskriva med ord. För hur självständig man någonstans måste kunna vara så blir det ett så starkt beroende. Så trygg man ändå är tillsammans måste man samtidigt vara ensam. Ett krävande beroende och enstark ensamhet. Som med många en balans med att hålla fast och släppa fri, känna tillit både till varandra och till sig själv, och komma ihåg den person man älskar i vardagens slentrian. Komma ihåg den härliga personen som man förälskade sig i mellan föräldrarollen och vardagens trötthet.


Det är stor skillnad på den rosen röda nyförälskelsen med nyrakade ben och allt annat som man gör eller håller inne med för att visa allt som är bra med sig själv... Är det inte lite så? I alla fall annat än tankräm i handfatet, flingor på golvet och brödsmulor i sängen, eller de där urtvättade sköööna favorit byxorna som man skuttar runt i hemma när man är trött eller sjuk, när man gör det samma i hur sexig man är med håret på ända och . . .

Men allt har ju sin charm och det är "skönhetsfelen" som gör oss så vackra och individuella. Det är just de små egenheterna som gör oss unika, carmiga och härliga, just precis som vi är!

Det är kärlek!


I alla relationer, som förälder eller som par, måste du alltid vara dig själv, du måste vara stark i den du är och ha kärlek till dig själv. Du måste finna glädjen och tryggheten i dig och för dig själv, först då kan du fullt ut ge åt dina barn eller den du älskar. Först när du kan vara hel, hur stor del du än ger och får och delar med barn och älskling. Det är ett fruktansvärt fel och ansvar att lägga tyngd på någon annan att leva åt dig, att vara hel åt dig om du känner dig trasig... Ingen kan leva åt dig, men du kan ha många som lever tillsammans med dig!

Presentation


Öppna ditt hjärta och följ dina drömmar!


Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Familia Omnia Mea     med Blogkeen
Följ Familia Omnia Mea     med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se