Helgen är slut, och en vecka har gått sedan jag sist skrev. Jag har varken haft ork, tid eller prioriterat att sitta vid datorn speciellt mycket. 

Många tankar och känslor i omlopp.. Har haft en kanon helg, massor av sol, bus, skratt och annat skoj. Fått tid och plats att bejaka flera sidor av mig själv vilket har känts väldigt skönt och uppfriskande. Tid som mamma/förälder, med mina älskade barn med skratt, kramar och härliga fina stunder. Tid som förälskad sambo med min fina älskling. Tid för mig själv och tid med vänner och nya bekanta, träning, god mat...

Det är både spännande, utmanande, givande, påfrestande och ibland lite små roligt att dela liv med, följa och ibland nästan "krocka" med barn mitt under utveckling och under olika perioder av livet... Det är mycket som händer, både inom och runtomkring ibland, vilket kanske ställer till det lite extra stundtals just för att det är ytterligare saker att förhålla sig till och som på andra sätt "ställer allt på ända"...

Men med tålamod, förståelse, lite påhittighet när det kommer till lösningar, respekt, lyhördhet och massor av kärlek så tror jag på att man kan alltid kan lösa det till det bästa, och så brukar det bli också! Vissa dagar behöver man nog lite extra tid på sig, ibland lite tjat, antingen från den ena eller andra sidan.. För det är faktiskt inte bara barn som är "bångstyriga", det kan "vuxna" vara lika gärna också! ;)

I vissa situationer kan så många saker påverka till det sämre eller sätta igång någonting som orsakar något långt mycket värre än man kunnat tänka sig eller föreställa. Allt ifrån en oaktsam kommentar, ett meddelande eller en formulering man slänger ur sig som slinter på tungan och hamnar fel.. Detta i all sin välmening, eller i värsta fall av oaktsamhet och med en tagg i sidan. (men det senare är ingenting jag vill utgå ifrån, även om det med en del personer tyvärr verkar vara så) Det finns situationer man måste tänka sig för en extra gång med hur man tar upp saker och vara säker på att frågan som man lägger fram är välmenad. Hur det än är, om tungan slinter eller om missförståndet snubblar in, jag försöker att inte utgå ifrån det värsta, eftersom jag i så fall bara ger bollen högre fart och hjälper till att göra det värre.  Även en sned slagen pass är bättre att ta ner, om än försiktigt, innan man bollar vidare och försöker placera den lite försiktigare.

Med barn tillkommer det faktum att man minns saker på ett annat sätt och lätt kopplar ihop två saker utan sammanhang. Eller så blandas känslor, tankar och vuxnas reaktioner in i smeten och därifrån kommer ett uttalande som kan både förbrylla, göra en upprörd eller forma en uppfattning baserad på något som egentligen var utan sammanhang. Det är inte alltid så lätt när kommunikationen "hoppar över" ett led, eller när många andra saker ligger bakom och ofta "i vägen"... Barn är både väldigt ärliga och väldigt påhittiga, samtidigt som dem kan förstå väldigt mycket är det också många saker dem än inte alls kan greppa.

Barn ska få vara barn så länge dem kan och hållas utanför saker dem inte ska behöva vara delaktiga i. Dem ska få ha sin rätt ifred att känna och tycka, utforska och upptäcka!

Man ska inte dömma andra efter vad som varit i det förflutna

utan tillåta dem bli allt det dem kan vara i framtiden...

Här kommer en dikt från en författare som jag "stöter på" emellanåt när jag läser eller söker, hon skriver på ett härligt annorlunda sätt, med en del dikter som bara berör och fångar, andra som är mer svåra att ta till sig eller att förstå sig på... Den här dikten berör på flera sätt, passar dels i och med lövsprickningen och grönskan som kommer allt mer, dels för andra delar av dikten beskriver andra saker som är, händer, känns och snurrar och surrar lite just nu...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

-tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra

-svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

-känner en sekund sin största trygghet,

i den tillit som skapar världen.

Dikt av Karin Boye

Jag är så ofantligt stolt och glad

att jag får vara och finnas till.

Att jag får uppleva och dela

att vi kan göra som vi vill.

Jag är så full av kärlek och av skratt

stundtals av rädslor och av oro.

Du och jag som leker tafatt

delar allt som vi behagar.

Jag är så ofantligt stolt och glad

för våra minnen skratt och tårar

att jag får vara stark om du blir svag

vetskapen om att vi har varann

att vi tillsammans kan.

Såpbubblor - god mat i gott sällskap - måsar som skränar och vatten

(det hör ju till sommaren!!   )    

Nu var det tillräckligt med svammel.. Som vanligt har jag fått "dela upp" mitt skrivande, men förhoppningsvis blir det någorlunda bra ändå! Nu är jag trött och det är dags att sova!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...