Barn är oslagbara! 

Barn ska springa, hoppa, leka och busa. Barn ska dansa fram och plötsligt stanna upp, för att undersöka något litet intressant. Barn ska ställa frågor om allt och lite till, nyfikna på världen och allt som ryms i den. Barn ska plaska, känna, smaka och prova på. Barn ska gegga ner sig, skrapa knäna, barn ska klättra upp och hoppa ner, dem ska utforska och upptäcka, leka lekar och fantisera, drömma stort och bara vara. Fria känslor och massor av kärlek, dem ska få uppmuntran och stöttning, tillit att dem kan av sig själva! Tröst och närhet, trygghet och gemenskap ska dem omges av. Barn ska få respekt för sin egen person, liksom dem ska lära sig att respektera andra.

Barn ska lyssnas på och bekräftas för sin egen lilla viktiga person och veta att dem är de finaste som finns.

Barn ska bara vara barn.

_________________________________________

______________________________

Jag skriver väldigt lite, väldigt sällan, om något som är jobbigt eller svårt med föräldraskapet, med Felicia och de gånger man är oense och trilskas. För visst är där sura miner ibland, gånger då man tycker olika, eller vill mer än vad som passar och går för stunden.

Felicia är en väldigt glad tjej, hon är lättsam och ja.. En helt fantastisk liten tjej! Så klart ;-) Även när hon vill bestämma själv, tycker till och säger hur hon tycker att det ska vara - så går det att prata lite och komma frammåt. Samma sak får jag höra av farmor och farfar de gånger dem varit barnvakt, och jag blir så varm, stolt och glad!

Genom att visa att jag lyssnar och hör vad hon vill, genom att prata lite eller berätta hur man kan göra i stället, så går det ofta bra ändå.

Sen är det så klart alltid så att man tycker olika i en familj, saker känns som orättvisa mellan syskon, eller mellan vuxna och barn, olika dagar passar olika saker in bättre och ibland måste man ju anpassa sig efter varandra!

Jag känner inget behov av att hänga upp mig på de gånger det blir tokigt, ofta uppstår de svårare sakerna kring situationer eller någonting som jag valt att faktiskt utelämna i skrift.

Ibland tänker jag på att det är roligt och givande att läsa om uppfostran, att se hur andra gör, hur man klarar de där trixiga stunderna, små (eller stora) konflikterna och hur sjutton man ska komma till rätta med olika saker... Det är skönt att känna igen sig och att läsa om hur andra har det ibland, och veta att man inte är ensam om att gå igenom det. Men jag tycker också att det är härligt att kunna dela med sig av allt det andra, av all värme, av alla glädje ämnen och av allt det underbart härliga som man år uppleva!

______________________________________________

________________________________

Den här helgen har jag tänkt mycket på det här med barn och familj.. Min längtan efter ett barn till och de två barnen som redan tillhör och ingår i våran.

Jag har känt och tänkt på all den kärlek som jag känner för dessa båda barn, och allt fantastiskt som vi delar, alla minnen vi har och allt annat som vi har gjort, som vi drömmer om och som finns inom och emellan oss.

Jag har längtat och saknat, så som man alltid längtar efter och saknar en oändligt älskad och kär familjemedlem. Och jag har njutit, uppskattat och bara varit i det härliga och fina som Felicia och jag har, som den lilla familjen vi är... För det är så det är.

Jag har ställt de båda mot varandra. Charmen och skönheten i egen tiden, två - du och jag. Charmen och härligheten, värmen och det bullrigt kärleksfulla i att vara flera och alla vi tillsammans. För visst är det så klart olika! Annars vore det ju konstigt. Om en saknas finns alltid ett tomrum, det är alltid någonting, någon viktig, som fattas!

Det här är både svårt och komplicerat, som det många gånger är med känslor och tankar, "rätt och fel". Eftersom att det i en bonusfamilj, en nyfamilj, tillkommer så mycket mer. Det är inte bara två som blir kära, som blir fler... Det är fler inblandade, reglerna är annorlunda och pjäserna spelar ibland "efter olika regler", ibland till och med på olika spelplaner - vilket så klart knölar till alltsammans lite.

Och det vet vi ju att dessto fler att ta hänsyn till och anpassa sig efter, gör det lite svårare. Av någon anledning. Till det kommer att vi alla är olika, har olika bagage och ser på framtiden på olika sätt, tänker olika om det som råder också. Vilken soppa det skulle kunna bli med andra ord!

I detta spelar de egna känslorna och tankarna in,

dåligt samvete, kärlek, rätt och fel,

hur man ska göra, när och var, hur och varför...

>>> Måste, eller borde man se fram emot sina "extrabarns" ankomst, hemkomst? Är det fel att känna missnöje, få en känsla av obehag och olust inför deras stundande närvaro?

Hur är det med en klump i magen över all den oreda som "extra familjemedlemmar" skapar och berikar ens liv med?

Ska man känna saknad, längtan när barnet åker, får man göra det? Får man, liksom vilken annan närstående som helst, känna en klump i magen, ett hugg i hjärtat, för det svåra i ett uppbrott - både för barnen och en själv?

Och om man inte gör det... kanske infinner sig en lättnad istället. Känslan av att "nu slipper vi den där ungen, oredan, tjatet"... Hur skulle det vara då?

Hur blir det, när det händer så.. att .. och sen om ..

Uppbrott, närhet, samhörighet och gemenskap. Kärlek och starkt knutna band, relationer skapade mellan två individer, som rör, endast dessa två, utformade utifrån vad dem ser och behöver i varandra. Men så läggs det till, dras ifrån, rörs om... och det blir trassel i banden och oreda, balansen sviktar och ... Vad händer då?

Ett barn ska alltid få känna kärlek, ett barn ska alltid vara välkommet! Ett barn ska alltid få känna sig önskat, liksom de ska få längta och sakna. Ett barn, liksom alla andra människor - stora som små - har rätt till sina tankar och känslor! Sedan ska dem också lära sig hur man rår över dessa och ansvarar över sina handlingar.

. . . . . . . . . . .

Nu blev det mycket tankar idag, om ganska stora saker. (vill gärna höra era tankar om detta) Sängen kallar och en ny dag väntar imorgon med nya spännande saker ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...