Det är nästan lustigt hur olika man kan tolka saker, och hur olika man kan reagera på ett litet ord. Att något så litet och oskyldigt, kan trigga igång sådana "väldiga krafter"…

Man tar en situation, som en tom ballong, någon tar den, blåser upp den så till bristningsgränsen… sen är det bara att vänta och se, smäller den, eller hålls luften kvar tills den liksom skrumpnar av sig själv med tiden?

Vad är ”ett bråk” och vad bråkar man om, vem är ”någon” och vad är den bidragande faktorn som gör att glöden alltid blossar upp? Varför får den aldrig falna, svalna, går svedan aldrig över? Går sotet aldrig att tvätta bort?

När ska människor våga mötas och tala ut om sina oskiljaktigheter, när ska man våga konfrontera och säga, precis vad det är man känner och varför. Tror ”folk” att saker löses upp i vattnet, när man går runt frågan ”som katten runt het gröt”? Det ÄR fel! Vill man ha en förändring eller lösa ett problem måste man V Å G A säga någonting också! Att möta det man är rädd för, att stå upp för det man tror på och att försöka lösa någonting som blivit fel – det är styrka, det är mod!

Det är svårt att inte små le ibland… När man liksom talar olika språk, står på så olika sidor att man helt enkelt bara inte verkar förstå, kunna lyssna på den andres språk, så hemskt tråkigt, att det bara blir som ett malande, men man kommer ingen vart.

Jag vet att jag skrivit det förut, det här om att v i l j a någonting – för det är ju vad det handlar om! Det och förmågan att förstå och kunna tänka sig in i någon annans situation, lite grann… Jag gör ofta så, försöker tänka mig ”om jag var i den situationen.. hur hade jag känt/tyckt/velat” och så vidare… Kan man det, vill man, och kan man hålla kvar någon god eller positiv tanke, då är man en god bit på vägen att faktiskt åstadkomma någonting!

Det är konstigt sådana gånger, när det är svårt att höra vad den andra säger, men man kan säga precis detsamma, där på sin sida, men, ändå så är det inte detsamma, för meningen tycks vara helt någon annan.

”När ska du förstå?” När ska du förstå att vi inte talar så olika språk som du tror. När ska du förstå, att dina tankar är dina egna och står bara för dig, för vad du än tror så är mina avsikter inte i närheten av vad du än föreställer dig. Det är så det alltid har varit.

Det som är ditt är ditt, det som är du är du. Det är så det är. Vad jag är, vad jag tror och vad jag står för, enligt dig, är ingenting annat än dina egna inbillningar av vad verkligheten faktiskt är.

Jag lever mycket hellre i min vackra fantasi, än i din mörka verklighet.

För jag tror inte att olikheter måste vara av ondo, utan att man kan välja att se det som är ljust och bra. Jag tror att man kan mötas och förändra det som man vill. Eller vara tyst för att man är för rädd för att mötas och sätta ord på vad man faktiskt känner och tror på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...