Man ska inte dömma andra efter vad som varit i det förflutna

utan tillåta dem bli allt det dem kan vara i framtiden...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

-tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra

-svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

-känner en sekund sin största trygghet,

i den tillit som skapar världen.

Dikt av Karin Boye

Jag är så ofantligt stolt och glad

att jag får vara och finnas till.

Att jag får uppleva och dela

att vi kan göra som vi vill.

Jag är så full av kärlek och av skratt

stundtals av rädslor och av oro.

Du och jag som leker tafatt

delar allt som vi behagar.

Jag är så ofantligt stolt och glad

för våra minnen skratt och tårar

att jag får vara stark om du blir svag

vetskapen om att vi har varann

att vi tillsammans kan.