Att skriva, eller inte skriva, det är frågan...

Gott nytt år på er förresten! Hoppas ni avslutade gågna året på härligt vis och bär med er både fina minnen och goda lärdommar. Önskar er också en fin början på det nya året, möt det med öppna sinnen, ta vara på stunden och lev närvarande.

Jag hade de fyra allra viktigaste (ja fyra, för man ska alltid räkna sig själv har jag lärt mig, återkommer till det) hos mig - och då är jag som lyckligast.

Familjen, min kärna, min glädje, min kärlek och trygghet!
Som alltid när tjejerna får vara med och bestämma blev det en hel massa lek-bus och tok, skratt och tillsammans vara. Lite smussel, tassel och annat skoj. (det enda mindre skojiga var att jag tog över Felicias förkylning, som tur är på övergående igen).

I alla fall, god mat, trevligt sällskap, lite färglatt sprakande och skålande vid tolvslaget, bland annat.

Vilka räknas? Det finns sådana kluringar om vilka man räddar, eller som får sitta med i båten, eller övningar med "skriv de tre/fyra viktigaste personerna i ditt liv"...
1. Respektive/ barn, liksom på 2:an, en vän eller förälder sedan osv... Men de allra flesta skriver inte sig själv. Varför? Varför räknas man inte? "Ja men vadå, jag är väl inte så viktig..!?" Eller? - JO! Det är jag, och DU med, för dig själv framförallt! K'nner du inte det, JOBBA PÅ DET! Det är ju DU (jag själv) som ska ta mig överallt, uppleva, krama, känna, se... Utan mig själv, missar jag ju allt det härliga som livet är! Tänk på det.

Kärleken, stormande nyckfull kan den kasta sig fram, hungrig, äventyrslysten och full av liv, drömmar, hopp och vilja. Het och livfull, samtidigt så mild och öm, som en ljummen sommarbris, en lätt smekning. I vågor kommer den, omtumlande het och sval, stark och mild.

Den överväldigande kärleken, till sitt barn, som inte ter sig så som kärleken till en livskamrat. Oändligt stark, så stor att den lätt svämmar över, den får en att växa och krympa på samma gång, av allt man känner stolthet över, eller rädsla för. Av all den kärlek och lycka man delar, av allt som man vill.. Mot baksidan av allt som kan hända, man vill skydda, förebygga, men, det är inte ens riktigt tänkt att man ska det, för. Man får hålla handen bara en liten bit på vägen, sedan stå och finnas kvar, ibland lite mer på avstånd, och förmana, påminna, eller bli tillfrågad om något...

Redan igår hade jag svårt att somna, och säkert lite före det. Skriva, kli i fingrarna och tankar som vill ta ord, komma ut, få fäste och ta plats och rum.
Det är så mycket ibland som jag funderar över, tänker på, vill förmedla. Så många saker, som jag för mig själv vill reda ut.

Älskade, vackraste, charmigaste och allra mest fantasiska små stora flickor ligger tryggt nerbäddade i sina sängar och sover så gott. Som jag har uppskattat och tagit tillvara på ledig tiden nu under lovet. Visst jobbade jag lite vid jul, bra det. Men all tid vi fått tillsamans har varit, är(!) så oändligt mycket värd.

Felicia vår kloka flicka. Du är så fantastisk, sprider sådan glädje och har ett större hjärta en någon annan jag känner. Du delar frikostigt med dig, ger gärna och din strålande närvaro sprider glädje och värme långt omkring dig. Med din mjuka hand mot kinden, din varma hand i min, berör du långt in i hjärtat, inte bara på mig.

Fyra år och redan så stor, fast du är liten. Väx inte upp så fort, ha inte så brottom att bli stor! Passa på, var barn, njut av allt som hör barndommen till och lek, allt vad du kan min älskade skatt, det önskar jag dig.
Roll lekar, spel regler och massor av små plockande, små djur och dockor, serveringar och en fantasi fylld av förundrande magi. Det är förtrollande att lyssna till och få följa med dina målande beskrivningar, få ta del av dina egen påhittade spel och lekar, där massor av spännande saker kan hända.
Stunden på kvällen, när vi kurar i soffan tätt intill varandra och du funderar över allt som händer i filmen, vad, varför och vem... Du har alls ingenting emot att gå och lägga dig, det är en så fin och mysig stund vi har då, men att borsta tänderna är ändå inte alls så roligt, varför måste man..?
Välja saga, läsa och bara killi-busa lite grann, för mamma kan inte låta bli att snosa och pussa lite på dig, fastän det killas lite. Och du kan inte låta bli att böka och stöka lite, innan du får varm mjölk, håller handen och lägger dig tillrätta alldeles intill...

Jag har under hela din uppväxt, Felicia, sett fram emot alla "första gången", leendet, äta, julen, krypa, steget, och alla andra stunder och tillfällen man möter tillsammans. Till att sedan möta de sista... Sista gångerna du vill ha hjälp med något, sista gången något görs, för snart har du blivit så stor, och jag har inte hunnit med...
Fantastiska flicka, älskade Felicia, mammas gullehjärta, jag är så stolt över dig och allt som du är, så glad och lycklig för allt jag får dela med dig och så tacksam för allt som du lär mig varje dag.

Nea, min oslipade diamant. Så stark och skimrande vacker, så skör på samma gång... Jag tror på en högre mening, att saker sker av en anledning. Jag tror att vi alla kan påverka hur vi tar oss vidare, men inte alltid kan styra vad vi möter. Du och jag min bästis tjej, vi delar något alldeles visst...

Jag önskar att du ska få bära med dig din glädje, uppfinningsrikedom, din otroliga styrka och godheten för andra i ditt hjärta. Håll fast vid hoppet, glädjen i att dela och att vara tillsammans och släpp aldrig förmågan att be om hjälp när den behövs. Håll fast vid modet att sätta ner foten, att säga nej när något inte känns rätt och lyssna till din kropp och ditt hjärta.

Det finns inte ord för den storheten och skönheten
i att vara och att veta.
Det finns inte ord i det oändligt svåra
som det faktiskt innebär att det är så.
Det finns inte ord för den självklarheten
i att bara finnas där, att helhjärtat ge
utan att kräva någonting tillbaka.

.

.

.

 (endel saker är bäst att behålla för sig själv, till dess de kan tas emot med öppnare sinne)

Nu är klockan långt över läggdags, och jag vill vara pigg imorgon!... Hur ska det gå :-p Stillat mitt skriva-läsa-ord begär som jag får ibland... kikat lite gamla texter när jag ändå var igång ^^

Sweet dreams... skriva eller inte skriva... vi får se hur det blir...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening. Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan...

  Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.   Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas ö...

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta. När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig. När jag känner att de brottas med känslor och t...

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar... Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stann...

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning...